Det är snart tio år
sedan du valde
att ta ditt egna liv.
Minnet sitter etsat i mig –
starkare än alla mina
fysiska ärr tillsammans.
Som att läsa en bok
är min kropp –
men ingen
kan tolka den.
Och mitt inre
saknar en karta,
en manual
att läsa och förstå.
Men jag börjar sakta
komma till insikt:
att livet tar slut,
att vi alla ska dö.
Men ibland…
ibland får jag en känsla i magen,
precis där –
som att det undermedvetna
tar vid.
Som att jag
kan känna din närvaro
i varje andetag.
Som att du vore här
med mig
men ändå inte.
Mitt inre
har varit ett svart hål
sen du lämnade mig.
—
Tårarna.
De kommer inte lika ofta längre,
men de existerar fortfarande
endast för dig.
För när en kropp försvann,
tog du
två hjärtan
med dig.