Sista koppen svart

Det som en gång var
ett hus av liv och rörelse –
dog sakta
med tiden
ut.

Jag minns det
som små filmer
i mitt inre.

Och ibland,
djupt i mitt undermedvetna,
hör jag fortfarande hennes röst
eka
inne i skafferiet –

skafferiet du alltid förvarade
dina hembakade kakor.
Skafferiet
där våran första blev till
i hemlighetsmakeri
och flammande energi.

Men nu är det
som att tiden stannat.
Som att fotona på väggen
aldrig existerat.

Jag häller upp en kopp
med svart, brännande kaffe –
precis så som du
alltid gjorde det.

Och jag blickar ut
genom fönstret
på katten
som jagar efter
en liten ensam mus.

Och mitt i stillheten,
mitt i tystnaden –
minns jag dig ännu bättre.

Du är en film
som spelas inom mig
och aldrig dör ut –
även om verkligheten
hade sitt tragiska slut.

Och skrivandet
blev till det jag trodde
skulle rädda mig.
Men det slutade med
att jag tog
ett sista beslut –

ett aktivt
och ärligt beslut
som jag hoppas
ni kan acceptera.

För jag själv
har accepterat livet
som det är.

Och jag väljer därför
att nu, här i skrivande stund,
blotta
kanske det sista ordet
av mitt inre –

där saknaden
av mitt livs kärlek,
där tomheten
tog makten,

bestämmer jag mig
att avsluta –
för att åter
få förenas
med mitt livs
enda
och sanna kärlek.