Trasiga skärvor, hel igen

Jag vill inte längre vara han.
Han som ingen ser och hör.
För han är nu död –
Och mannen jag vill bli
Är den jag föddes att vara.

Och till alla som ser men inte hör,
Som känner, läser utan att beröras,
Vänder jag kinden till
Och går stolt
Min egna väg.

För mannen jag trodde mig
I spegeln se,
I dess trasiga skärvor –
Monstret
Jag intalade mig själv att jag var –
Allt var ett eko,
Ett rop på hjälp.

Men där hjälpen aldrig fanns
Fick jag vända mig inåt.
In i det skal,
Den fasad jag trodde mig byggt.
Som en mur för att skydda –
Men som faktum
Var ett sätt att förinta.

I trasiga skärvor
Vill jag åter bli hel.
Och i en värld född på kyla
Väljer jag nu aktivt
Att följa det som fyller glädje.

Jag är inte längre han…
Nu är jag en annan man.