3:17 – Inifrån

Jag sitter stilla i mörkret. Rummet är nedsläckt, men skärmen framför mig brinner som ett vitt öga, blinkar ibland till som om den försöker väcka mig. Det luktar plast och damm, blandat med något metalliskt jag inte orkar definiera. Kanske är det jag själv.

Bredvid mig står två tomma burkar och en halvfull tredje. Kall, men fortfarande kittlande i halsen när jag dricker. Jag gillar det inte. Jag gör det ändå. Det är inte smaken jag är ute efter, det är nervryckningen. Hjärtat som hoppar till. Det enda som påminner mig om att jag inte är helt död än.

Folk skulle säga att jag är framgångsrik. Att jag har det bra. Jobb, pengar, en bil som glänser i rätt ljus. Jag är trevlig när jag behöver vara det. Jag vet hur man svarar på sms med lagom mellanrum. Jag kan skratta. Jag kan ställa frågor. Jag har till och med blivit kallad “karismatisk”.

Jag vet hur man spelar spelet. Det är allt jag gör.

Men här inne. Här är jag inte något av det. Här är jag bara… kvar. Det är det som är värst. Jag är inte i kris. Jag är bara kvar.

Jag vet inte hur länge jag suttit här. Skärmen visar ett videoklipp jag redan sett tre gånger. Jag trycker inte ens på paus längre. Ljudet är av. Det är bara bildflödet, rörelserna. Jag gillar inte ljudet av röster just nu. För många triggar något i mig. Som om jag blir avslöjad.

Jag var inte alltid sån här.
Tror jag.

Men det är kanske en lögn jag valt att tro på. För när jag försöker minnas ett före, finns det inget. Bara konturer. Sudden. Som en gammal film utan ljud.

Det känns mer och mer som om det alltid varit så här. Som att något i mig varit snett från början.
Inte trasigt.
Bara skevt.
Som ett glas med en spricka inuti, osynlig från utsidan. Du ser det inte, inte förrän du försöker hälla i något. Då läcker det.

Och jag har läckt hela livet.
Jag bara lärde mig torka upp det snyggt.

Jag tar en klunk till. Den brusar mot tänderna, ilar ner i bröstet. Kolsyran är skarp, nästan aggressiv. Som om den vill något av mig. Som om den försöker skaka liv i ett lik.

Pulsen ligger för högt. Jag känner det i nacken, som små tickande stötar. Kanske koffeinet, kanske något annat. Det flimrar lite i ögonvrån. Jag blinkar, men det släpper inte. Det brukar inte göra det längre.

Jag känner hur benet hoppar. Det rör sig av sig självt, snabbt, nervöst. Jag försöker hålla det still, men det får mig att må illa. Känslan av att kontrollera kroppen gör mig medveten om att jag har en kropp. Och jag vill inte vara i den just nu.

Rummet luktar… inandning. Svett som torkat. Filtar som inte vädrats. Elektronik.
Och damm. Alltid damm. Det glittrar svagt i skärmljuset, som små korn av tystnad som aldrig vill lägga sig.

Det är tyst, men inte stilla. Datorn surrar lågt, så lågt att jag börjat höra det som ett ljud inuti huvudet. Det ligger bakom ögonen, som ett svagt tryck.
Jag trodde ett tag att jag höll på att bli galen. Men det är inte galenskap. Det är något annat.
Det är verkligheten, avklädd. Den låter så här.

Jag försöker fokusera på något på skärmen, men ögonen rör sig inte med viljan. Jag ser inget. Bara ljus.
Det är som att stirra in i en eld som inte värmer.
Den bara bländar.

Jag tar en klunk till, fastän det smakar kemiskt nu. Tungan är sträv, käkarna spända. Kanske borde jag äta något. Men tanken på att resa mig… nej.

Jag är rädd att om jag reser mig – faller jag.
Inte fysiskt.
Bara… rakt ner i något jag inte kan ta mig ur.

Så jag sitter kvar. Och väntar på att någonting ska förändras.
Det gör det aldrig.

Du är verkligen en jävla parodi.

Jag stirrar på skärmen som om den ska be mig om ursäkt. Den bara blinkar tillbaka, vit och tom, som ett hån. Jag har inte öppnat något. Det är bara skrivbordet, bara ikonerna.
Och jag hatar varje enskild.

Du sitter här igen. Samma stol. Samma ljud från fläkten. Samma jävla burk.
Du sa att du skulle sluta, men du köpte fyra till. Bara för ikväll.
Du vet att du ljuger. Det är det enda du fortfarande gör riktigt bra.

Jag tar en klunk. Vätskan är ljummen nu. Smakar sur metall. Det sticker i nacken efteråt. Hjärtat hoppar till. Bra. Då vet jag att jag lever.
Tydligen.

“Du kunde ha blivit något, vet du det?”
Mhm. Kunde ha.

“Du kunde ha haft henne kvar.”
Kanske. Eller så var det hon som flydde i tid.

“Du kunde åtminstone försöka.”
För vad? För vem?

Det är som ett radiobrus där inne nu. Rösterna går i loop, men jag hör dem ändå. Som ett lågintensivt krig.
Ingen skriker. Alla bara säger sanningen.

Jag har tänkt på självmord. Inte som en paniklösning. Inte ens som ett alternativ.
Mer som en fråga som aldrig får svar. Som ett sms man aldrig skickar men läser om varje kväll.
Vad händer om jag bara… slutar?

Men jag vet att jag inte kommer göra det. Inte i natt.
Jag är inte rädd för döden. Jag är bara för jävla trött för att orka genomföra den.

Och dessutom – vem fan hittar mig? Min chef? Grannen? Det är för pinsamt.
Att bli ett lik med energidricka i systemet och skärmbränna i ansiktet.

Jag lutar huvudet bakåt. Tänker inte ens blunda. Tänker inte ge mig själv den pausen.
Luften i rummet är tjock, tung, nästan klibbig. Jag borde öppna ett fönster, men jag orkar inte röra mig.
Kroppen lyder, men själen har lagt sig på golvet och vägrar ställa sig upp.

Jag hör fläkten. Den hackar till ibland. Det är den mest mänskliga rösten här inne.

Folk tror att jag är stabil. “Han har ju koll.”
Jag har koll. På vilken dryck som dödar mig långsammast.
På vilken pose som ser gladast ut på bild.
På hur man svarar ‘allt bra?’ utan att något rör sig bakom ögonen.

Jag är ett proffs. På att se ut som om jag finns.

Och jag vet att det inte kommer vända. Inte imorgon. Inte på måndag. Inte om jag bara “kommer ut lite mer” eller “börjar yoga”.
Folk fattar inte.
Det här är inte en dålig dag.
Det här är jag.

Jag vet inte varför jag tänker på henne just nu.
Det bara kommer. Som ett myggbett i själen. En liten klåda jag inte bad om.

Hon hade lockigt hår. Det låg alltid fel.
Jag brukade reta henne för det. Hon log när jag gjorde det. Inte för att det var kul, utan för att det var jag.
Jag minns inte sista gången hon log sådär.

Jag var inte tillräcklig. Eller så var jag för mycket.
Jag vet inte. Det blev aldrig sagt. Hon försvann som allting gör – tyst, långsamt, tills man inser att man är ensam och att ingen tänker knacka på.

Jag tror hon hade rätt.
Om det mesta.

Hon sa att jag inte fanns kvar när jag var nära.
Att jag satt bredvid henne men ändå var långt borta.
Att jag alltid var i krig med något osynligt.
Och jag vet att hon ville hjälpa.
Men det är inte så lätt att rädda någon som inte vet vad han drunknar i.

Jag kan inte se hennes ansikte längre. Inte som det var. Bara i fragment. Som ett fotografi som blekts av solen.
Men jag minns hur hon luktade. Hennes hals. Den där lilla ådran under örat som pulserade när hon sov.
Jag brukade lägga handen där ibland. För att känna livet.
Det var det vackraste jag visste. Att något kunde slå så mjukt.

Och ändå sabbade jag det.
Inte med otrohet, inte med skrik.
Med tystnad.
Med frånvaro.
Med allting jag aldrig sa.

Jag borde ha hållit om henne hårdare.
Eller släppt taget tidigare.

Jag svek henne inte med handling – jag svek henne med mitt tillstånd.

Och sen dess…
Jag vet inte. Det har varit tomt.
Inte bara efter henne. Utan i själva livet. Som att något försvann i det ögonblicket.
Inte hon. Inte vi.
Utan mitt inre “sen”.
Jag hade en framtid. Nu har jag bara tid.

Jag öppnar en ny burk.
Inte för att jag behöver mer koffein – jag har redan fjärilar i bröstet och en stickande känsla längs ryggraden – men för att det är det jag gör.
Det är ett mönster nu. Tryck, pys, klunk.
En rutin som håller mig fast i något som liknar liv.

Vätskan smakar starkare nu. Som att min kropp börjar säga ifrån. Men jag dricker ändå.
Halsen är torr, men inte törstig.
Det är skillnad.

Jag lutar mig fram, armbågarna på knäna, huvudet i händerna. Huden är kall, men pannan är klibbig.
Tankarna slår inte längre – de gnager. Som råttor bakom en vägg.
Jag hör dem. Jag vet vad de vill. Men jag låtsas inte lyssna.

Jag borde duscha.
Jag borde äta.
Jag borde sova.
Jag borde stänga av skärmen.
Jag borde…

…försvinna.

Inte som i dö. Inte just nu. Men som i upplösas.
Sluta svara. Sluta tänka.
Bli tyst.
Inifrån.

Det är den värsta sortens trötthet.
Inte den där kroppen skriker. Utan den där själen har lagt sig ner i diket och bara tittar på.
Gå du. Jag ligger kvar.

Och ändå fortsätter jag sitta här.
Trycker upp ett nytt fönster. Inget innehåll. Bara reflexen.
Mina händer rör sig som om jag har något att göra.
Men jag gör ingenting. Jag bara… håller mig sysselsatt i min egen förintelse.

Någonting flimrar till i ögonvrån. En notis.
Jag vänder inte blicken.

Det är säkert reklam. Eller något jag borde bry mig om.
Men det finns inget kvar som drar. Inget som får mig att vilja tillbaka till världen.

Den enda världen som finns är den här stolen.
Den här ryggen.
Den här smaken i munnen.

Och ljudet av fläkten.
Det eviga surrandet som är närmare mig än någon människa varit det senaste året.

Det börjar i käken. En spänning jag inte märkt förut. Som om någon vridit upp ett skruvstäd under huden.
Jag försöker slappna av, men det hjälper inte. Det gör nästan ont att inte bita ihop.
Så jag låter det vara. Låter kroppen fortsätta kriga mot sig själv.

Hjärtat slår snabbt nu. Inte hårt – bara snabbt, ytligt, som om det försöker fly utan att någon ser.
En fladdrande fågel mot bröstkorgen.
Jag känner det tydligast när jag sitter still.
Vilket är det enda jag gör.

Det sticker i fingrarna. Inte domnar – bara ett svagt, elektriskt brus.
Jag trycker handflatorna mot låren, hårt, för att känna att jag finns.
Det hjälper i två sekunder. Sen är det borta igen.

Magen krampar. Inte av hunger – det var dagar sen jag kände hunger på riktigt.
Det är koffeinet, stressen, ångesten, kemin. Något kokar där inne. Något vill ut.
Men inget händer.
Det är bara en kropp i upplösning, utan någon som driver den.

Jag andas snabbt. Inte för att jag vill.
Det är som att lungorna inte får in något.
Djupa andetag känns som att andas genom plast.
Jag lutar mig fram, försöker svälja luft, försöker få ner den, men det tar stopp halvvägs.
Trycket över bröstet pressar ner axlarna.

Jag viskar inte. Jag skriker inte. Jag bara sitter där.
Och väntar ut attacken.
Det är ingen panik längre.
Det är rutin.

Huvudet bultar. Inte av smärta – av information som inte får plats.
Som att hjärnan läcker känslor i fel riktning.
Upp i tinningarna. Ner i tänderna. Ut i ögonen.
Men inget syns.
Jag ser normal ut.

Det är det som är värst.
Att kunna bära på så mycket kaos – och ändå gå att förväxla med någon som har sitt liv ihop.

Jag känner pulsen i halsen. Den är inte stadig. Den fladdrar.
Och någonstans djupt inne finns den tanken igen:
Vad händer om jag bara slutar andas?

Jag vill inte dö. Jag vill bara slippa vara i den här kroppen.
Bara för en stund.
Bara andas någon annanstans.

Men jag sitter kvar.
Och datorn lyser vidare.
Som om den väntar på mitt nästa misstag.

Det går timmar. Eller minuter. Jag vet inte längre.
Skärmen flimrar till. En ny notis. Jag läser den inte.
Jag sitter bara kvar, som jag alltid gör.

Tankarna tystnar inte. De bara byter form.
Tröttheten går inte över. Den bara flyttar sig längre in.

Jag dricker det sista ur burken. Den är ljummen nu. Smakar som skuld.
Jag känner pulsen i öronen. Som ett rop jag inte orkar lyssna på.

Jag vet att jag borde sova.
Men kudden är för tyst.
Och i tystnaden hör jag mig själv.
Och det är det värsta jag vet.

Så jag sitter kvar.
Och väntar på ingenting.

Det här var bara ett utdrag.
Rösten tystnar inte här.
Du hittar fler fragment på min sida.