Berusningen

Tröttheten jag bär
likt en berusning i min kropp
är den enda stämningen
jag känner mig acceptabel i.

När min kropp börjar dala
och jag börjar flagna
vill jag bara lägga mig ner
och filosofera mig vackert bort
i det trasiga av mitt mörka inre –
dit jag varje kväll min färd bär.

In i skapelsen av det magiska
men i ett berusande omlopp
likt vatten i mitt glas –
men endast klarheten i det nakna brutala
av det vitala inre organ som pumpar.

Men jag håller mig flytande
på en känsla så liten,
likt existentiell –
men ändå brinner det
en glöd av det lilla
som vill mer än jag ser.

Och i denna berusning
av trötthet och energi
är jag en stum man
i en mörk värld –
och mitt inre är ord av kaos.

Men ändå är allt i sin ordning,
för jag föddes till att dela
det som jag ser men inte känner –
och det som får mig att le
när mitt liv brinner
i en känslokamp av mitt inre.

Jag är fångad i en kropp
av kött och blod
tills dagen då själen min
blir en kokong –
och utvecklingen till fullo
i min berusning
blir orden till en lek.

Och jag ser inte vägen klart –
den är suddig och knappt körbar,
men den finner en rytm
som fångar dig.