När festen har dött

Jag vaknar med en känsla av att något är fel.
Huvudet dunkar, som om någon försöker banka sig ut från insidan.
Munnen är torr som sandpapper och varje andetag smakar gammal sprit och syra.
Jag försöker svälja men det går knappt.
Tungan ligger som en död klump i munnen.

Ljuset från fönstret skär genom ögonlocken och jag måste vända bort ansiktet, fast kroppen vill inte lyda.
Varenda muskel värker.
Huden klibbar mot lakanen.
Någonstans i fjärran gnisslar ett bildäck mot asfalten, och ljudet borrar sig in i min hjärna som en borrmaskin.

Händerna darrar.
Jag lyfter dem framför ansiktet och ser små, ryckiga rörelser i fingrarna.
Tittar bort, förmår inte ta in vad jag ser.
Kroppen känns för stor och för liten på samma gång.
Som om jag är felmonterad.

Magen knyter sig i kramper.
Ett ögonblick tror jag att jag ska kräkas, men kroppen orkar inte ens det.
Den nöjer sig med att hota.

Mobilen blinkar svagt på nattduksbordet.
Varje gång skärmen lyser är det som en kniv i ögonen.
Jag blundar, men det hjälper inte.
Pulsen bultar i öronen.
Jag vet att något har hänt. Något jag inte minns.

Och det värsta är inte smärtan. Inte illamåendet.
Det värsta är tystnaden och ensamheten.
Den där kyliga, malande tystnaden som ligger ovanpå allting annat, som ett tungt lock över kroppen, som en viskning i bakhuvudet:

Du har förstört allting.

Det tar en evighet innan jag lyckas fånga mobilen mellan de darrande händerna.
Skärmen är kladdig av fingeravtryck.
Någon annans, tänker jag först.
Sedan minns jag att det bara finns jag här.

Notiser blinkar.
För många.
För röriga.
Jag svajpar på måfå, blundar ett ögonblick för att samla mig, öppnar sedan ögonen på nytt.

”Meddelanden skickade: 03:12, 03:48, 04:27.”
Alla till samma nummer.
Hennes nummer.
Det som fortfarande ligger sparat under ett namn jag inte klarar av att ta bort:
”Älskling”

Jag vågar inte öppna konversationen direkt.
Istället kommer bilderna.

En suddig bild av min egen spegelbild.
Ansiktet rödgråtet, ögonen uppspärrade som på någon som just blivit slagen.
En flaska på golvet, halvfull.
En till, tom.
En selfie där jag håller upp två fingrar mot kameran, som om jag firar något.
Men blicken säger något annat.
Blicken skriker.

Mitt liv är blott en fasad.

Jag scrollar längre ner.
Ett sms jag inte minns att jag skrev:
“jag e ledsen ok men de borde varit vi fortfarande fan”
Ytterligare ett:
“varför lämnade du mig, va är jag inte mänsklig längre eller va”
Och sedan:
“ska dö ändå”

Händerna skakar mer nu.
Jag trycker mobilen mot pannan, andas genom munnen för att inte börja kräkas.
Smaken av gammal sprit klibbar sig fast på tungan.
Det luktar unket från kläderna jag sovit i.
Svett, sprit, ånger.

Jag stirrar på skärmen tills orden börjar flyta ihop.
Allting är suddigt.
Inget går att ta tillbaka.
Det som är gjort är gjort.

Mobilen faller ur handen och landar med en dov duns mot golvet.
Jag blundar och låter mörkret pressa ner mig i madrassen igen.
Mobilen ligger kvar på golvet.
Jag rör mig inte.

Luften i rummet är tung, stillastående, som om någon glömt syret ute.
Det luktar gammal sprit och nåt annat – nåt sött, nästan ruttet.
Ölen som vält över på nattduksbordet har bildat en klibbig pöl som kryper ut över kanten, droppar ner på golvet i tysta, klibbiga stötar.

Soffan i vardagsrummet ser ut som en övergiven plats.
Kuddarna nedsjunkna, täckta av gamla smulor.
På golvet – flaskor, fimpar, en kvarglömd sko.
I köket blinkar en ensam lysrörslampa som ingen längre orkar byta.

En gång var det här ett hem.
Nu är det bara en plats där en kropp förvaras mellan drinkarna.

En dov, syntig puls, nästan som ett hjärtslag i fjärran hörs:

”Maybe I didn’t treat you… quite as good as I should have…”

Jag ligger stilla och lyssnar.
Orden lägger sig som en våt filt över bröstet, trycker ner varje andetag.

Det är inte bara henne jag tänker på.
Det är tystnaden när man skickar ett meddelande och ingen svarar.
Det är att stå i ett fullt rum och känna sig lika ensam som på havets botten.
Det är vetskapen att om jag dog här och nu skulle ingen märka det förrän lukten började tränga ut genom dörrspringorna.

”Maybe I didn’t hold you… all those lonely, lonely times…”

Jag stirrar upp mot taket.
En spricka löper längs gipsplattorna, spindelväv i hörnet.
Det är som om hela världen långsamt går sönder, bit för bit, och jag är det enda som ser på.

Jag är inte ledsen.
Inte egentligen.
Jag är bara trött på att vara den som blev kvar.

”You were always on my mind…”

Jag blundar.
Men låten fortsätter, och med den kommer allt tillbaka.
Alla samtal som aldrig blev av.
Alla dörrar som stängdes.
Alla namn som bleknade från telefonlistan.

Här finns inget att hålla fast vid längre.
Bara ljudet av en gammal synt, ett tomt rum och min egen ruttna andedräkt.

Högtalaren klickar till. Nästa spår:
”När alla vännerna gått hem…”

Ljudet är svagare nu, men det räcker.
Jag behöver inte höra varje ord – jag känner redan allting.
Jag har hört den låten hundratals gånger.
Inte för att jag gillar den.
Inte för att den tröstar.
Men för att den alltid kommer tillbaka.

Jag slår undan täcket.
Fötterna mot det kalla golvet.
Det finns ingen balans i benen.
Jag hasar framåt, som om kroppen inte litar på att den bär mig längre.

I badrummet luktar det blöt betong, spya och mögel.
En gammal handduk ligger i ett hörn, fuktig och tung.
Spegeln ovanför handfatet är täckt av dimma, men inte från ånga – från gammalt damm, fingeravtryck, stänk.
Jag sträcker mig fram och drar med handen över glaset.
Får bort ett suddigt fält.

Där är han.
Den jag tydligen fortfarande är.

Ingen dramatik.
Bara ett ansikte.
Ögonen är matta.
Hudfärgen har drag av grått.
Skägget ligger i fläckar, som om vissa delar av mig gett upp snabbare än andra.

Jag ser inte trött ut.
Jag ser förbrukad ut.

Munnen är lätt öppen, som om jag ska säga något.
Men inget kommer.
Vad finns det att säga?
Till vem?

Jag står där ett tag.
Lyssnar på låten.
På texten.
På hur Gessle viskar det där lilla:

”Det gör så ont att andas in när alla vännerna gått hem…”

Och jag vet att jag är precis där.
Det är inte smärtan som är värst.
Det är att det inte längre finns något att fylla andetagen med.

Jag går ut från badrummet utan att torka av mig händerna.
De är fuktiga, kalla.
Fingrarna rör sig som om de hade egna nerver.
Jag går förbi spegelbilden som om han inte längre angår mig.

Musiken i högtalaren har glidit vidare igen.
Någon annan sjunger nu, en röst med mer eko än själ.
Jag hör inte texten.
Bara takten.
Bara rytmen som bultar i takt med bakfyllan i min tinning.

Köket är grått.
Inte av färg. Av stämning.
Kaklet är fläckat.
Diskbänken är ett monument av allt jag inte orkat ta tag i.
Men jag vet vad jag letar efter.

Jag öppnar kylskåpet.
Det blå ljuset sticker till i ögonen.
Där står den.

Flaskan.
Absolut Vodka.
Nästan orörd – vilket säger mer om hur många jag redan tömt än om självkontroll.

Och bredvid den – en ensam öl.
Guldfärgad etikett.
Fuktig glasflaska.
Den ser ut som frälsning.

Jag tar båda med samma hand.
Skruvar av kapsylen med tröjärmen, som jag gjort tusen gånger.
Öppningen klibbar mot läpparna.
Jag dricker.
Ett par klunkar.

Och kroppen…

Den svarar som om någon hållit mig under ytan och just släppt taget.
Lättnad.
Inte glädje.
Bara frånvaro av panik.

Jag skruvar av korken till vodkan.
Häller rakt ner i ölen.
Ölet bleknar.
Blir nästan vitt i botten av flaskan.
Jag tvekar inte.
Jag sveper.

Det brinner genom halsen.
Jag känner hur det trycker undan illamåendet.
Trycker undan tankarna.
Trycker undan allt.

Jag står kvar.
Svalget svider.
Armarna känns plötsligt lättare.
Benens darrningar är inte borta, men de har fått ett annat tempo.
Jag blinkar långsamt.
Och världen rör sig inte lika aggressivt längre.

Högtalaren spelar vidare.
En ny låt nu.
Något med en röst jag minns från när vi var lyckliga.
Men den träffar inte längre.
Inte nu.
Inte här.

Jag lutar mig mot diskbänken, tittar rakt ut i ingenting.
Och tänker:

Nu. Nu är livet snart på topp igen.

Eller åtminstone… tyst.