Lukten av ensamheten
sätter sig snart i dessa fyra väggar.
Men livet –
tiden –
flyter vidare.
Och jag vet
att utanför fönstret
finns ett grönskande liv.
Men valen…
jag väljer att hålla mig
till mina inre besvär.
För utan dig
nu längre vid min sida
är orden som var
det som bar mig –
ord utan styrka.
Ett vitt papper
som aldrig får glänsa.
Och med en suck
drar jag ut min stol.
Mitt liv är monotont
och tråkigt –
men ändå
står tiden inte stilla.
Scrollandet,
stalkandet –
har blivit tråkigt.
För jag inser
att det inte ger mig något rus längre.
Det har bara blivit
till ett inre beroende.
Ett sätt att aldrig ta sig ur
spiralen jag byggt upp.
Suck.
Ibland vet man inte längre
om livet ska levas
eller avslutas.
Men orken
till att välja aktiva val
är ett minne blott.
Och i min ensamhet
är jag den
som mig själv
förrått.
Ett rus jag inte längre vill ha
Mellan bilder och bröstkorg
En samling dikter där varje ord bär pulsen av ett inre andetag, och varje bild viskar det ögat ännu inte förstått.
Här möts realism och känsla – som om någon lagt sin hand på ditt hjärta och bett dig lyssna.
Varje dikt är en spegel. Varje bild en dörr.
Välkommen in i något verkligare än verkligheten.
- Spiken