Det som återstod efter hjärtat

Jag tror inte längre.
Jag vet.

Att detta
är inte min kropp längre.
Inte mitt hjärta.

För du stal det
och satte det i brand –

när allt jag ville
var att skapa en framtid
av lycka.

Så krossade du.
Trampade du.
Smutskastade mig –

tills jag dalade ner
likt aska
ifrån en vulkan.

Och jag grät
tills paniken
ej längre
var ett val.

Tills musiken
ej längre kunde dämpa.
Tills drogerna
ej längre
gav mig ett rus.

Du krossade mig
tills jag
ej längre existerade.

Och det
var värre än döden –

för livet vore enkelt
om jag vore död.

Men livet
skall inte vara enkelt.

Det ska vara
en evig plåga.

Och jag gråter –
för livet
är min verklighet.

Och jag vet
att jag är en martyr
i det
som ej går att beskriva.

Men ni ser…

Vill ni dansa med mig?
Jag bjuder in er
till mitt inre.

Men ingen vill
känna den smärta
jag bär –

för orden
kan ej tyglas
i rytmen
ifrån mitt hjärta.

Som du
så mirakulöst
krossade –

till ljudet
av ditt hjärta.