Jag vet att ni vet att jag vet

Boom.

Klapp.

Jag skriker av smärta
när jag trillade genom luften
likt en kniv
emot marken.

Skar jag livets alla speglar
i bitar –
dit vi alla borde klippas
och trilskas.

Men…

Vad är det som sker?
Är det en hallucination jag ser
i detta omedvetna tillstånd
av mitt inre?

Eller är dessa ord
bara ett tecken –
en visning
på hur jag lever varje dag?

För ingen förstår det jag vet.
Det jag hör.

Men livet är en revy
och jag är destruktiv –

men nej.
Jag är harmoni.

För ingen ser det jag ser.
Men ingen vet det jag vet.

Och jag skriver det jag hör.
Och rösterna
ekar
så tydligt.

Och kaoset
det stegrar –
och jag blir bara flummig.

Om ni kunde se
mina fingrar dansa
över tangenterna –
skulle ni fatta
men inte förstå.

För det är jag.

Och jag hinner inte tänka
samtidigt som jag
planerar varje ord.

Och det är underbart
att bara se
vad som växer fram
när man låter rytmen styra
det som ni inte kan se.

Haha.

Och vet ni vad?
Jag ler.

För detta är en manifestation
av ord
som är i det blekaste lagret
ni kommer att se.

För ingen ser
och förstår
det jag förstår.

Men livet
är en parodi
på parodin.

Och jag skriver
det jag hör
ekande i luften
i tystnaden.

Men det är aldrig tyst.

Och jag skriver
som att jag vore galen
och ni tror jag har en psykos –

men jag ler.

För jag ler.
Och ni ler.

För att ni vet
att jag vet.

Exakt.