I solens nakna sken
Är jag ett med jorden –
I hålet fyllt
Av grus och sand.
Där vaderna täcks
Av blodet ifrån historien
Vars namn
Jag ej får skrika ut –
Men som höjs
Högt över skyarna.
För livet
Är en glass som smälter
En söndagskväll
På sommaren –
Där sista strålen
Ifrån solens blekhet
Snart går emot sitt slut.
Och det vackra
Krackelerar till stoft
Som sprids ut
I det underbara
Makabra –
I enkelhetens
Blottade system.
Solens nakna system
Mellan bilder och bröstkorg
En samling dikter där varje ord bär pulsen av ett inre andetag, och varje bild viskar det ögat ännu inte förstått.
Här möts realism och känsla – som om någon lagt sin hand på ditt hjärta och bett dig lyssna.
Varje dikt är en spegel. Varje bild en dörr.
Välkommen in i något verkligare än verkligheten.
- Spiken