Pappa…
Pappa var underbar
Säger du
Med en tår
Nedför din kind
Och hjärtat
I din hand.
Värmen ifrån dina händer
Emot mina –
När vi tillsammans
Tittar tillbaka
I tiden
I fotoalbumet
Ifrån det förflutna.
Pappa
Som aldrig fick grått hår.
Pappa…
Vi saknar dig.
Jag saknar dig.
Du vore mitt allt –
Men du var aldrig
Dig själv.
För världen
Låg tung
På dina axlar.
Och du valde
Att till jorden
Tragiskt gå.
Du lämnade spår
Av förstörelse bakom dig
I två bultande hjärtan
Som aldrig mer
Skulle gå.
För du krossade glimten
Jag bar i mitt öga
Och satte mig
På pottan.
Du visade
Att jorden vi lever på
Är rå –
Men äkta.
Och verkligheten
Är fysiska minnen
Som blir till filmer.
Men pappa…
Jag fäller tårar
För dig varje år –
Tills strilande sår
Aldrig läker
I det dystopiskt vackra.
Men pappa…
Pappa jag älskar dig
Och saknar dig
I min egna fantasi –
Vars krossade glas
Aldrig riktigt läker.
För du tog
Ditt egna liv.
Pappa, i det krossade glaset
Mellan bilder och bröstkorg
En samling dikter där varje ord bär pulsen av ett inre andetag, och varje bild viskar det ögat ännu inte förstått.
Här möts realism och känsla – som om någon lagt sin hand på ditt hjärta och bett dig lyssna.
Varje dikt är en spegel. Varje bild en dörr.
Välkommen in i något verkligare än verkligheten.
- Spiken