Då sanningen sakta kommer fram
så vill jag ju ta ton och sjunga för dig –
du, som är en vacker, ung fiol.
Men i kraften av orden
vill jag säga nej.
Men livet –
det ler,
och jag ser att havet är oändligt
och jorden är grå.
I denna ton vill jag stå,
för när man i klarhet med harmoni går
känns orden som en mjuk melodi.
Och vart jag mig skådar
vill jag ju se det vackra
i det som aldrig ses –
för livet är en gåta
och jag vill se
vad som döljer sig bakom mina ord.
Ibland kan man gråta
tårar av sorg –
men nu
vill jag förmedla harmoni.
Till dig vill jag sjunga en sång,
en vals om livet
som vi lever nu.
Till orden av ljuset
vill solen jag se –
och känslan av ruset
är ett kval av bruset
dit mina ord nu går.