Mitt inre är ett kaos
när hjärtat slits i delar,
ur balans –
och hjärnan matar mig
med illusioner av romans.
Jag vill inte vara kall,
vill inte vara känslolös –
men känslorna är en storm
och mitt inre är dess spjut.
Jag börjar trilla ner
i en ond spiral,
där livet ej längre är dyrbart
och allt jag ser
är ett eko in i mig,
likt ett drömmande universum
som sakta trillar ihop.
Och jag…
Jag önskar,
i de djupaste stunderna,
att livet vore över.
För ibland känns det meningslöst –
att andas,
att leva,
att vilja se en framtid.
Känslorna kommer bli min död,
men inte för stunden.