I slutet av mitt glas
ser jag slutet på mitt liv.
För smärtan jag bär
är en smärta av tiotusen
kramande volt
genom kroppens inre –
och det luktar bränt i mitt hus
när stoftet ifrån det
som en gång levde
nu dött ut.
Och i slutet av mitt whiskyglas
ser jag spegeln
av en trasig, grå man
som tappat sitt allt.
I livets sista vackra mening
älskade jag allt.
För lugnet i berusningen
omfamnade mig med värme,
och i din mjuka famn
lärde jag mig…
att för evigt
låta kroppen vila.