Kroppen skriker.
Jag vet precis vad den vill,
precis exakt minsta lilla vink
av vad den vill –
men jag har tappat nyckeln.
Livet var ett lyckopiller
tills sockret försvann,
tills lådan fylldes
av all min glädje
och gick i baklås.
Och kaoset inom mig
byggdes upp.
Sakta.
Sakta.
För lådan på min mage
var en tjockis till man –
till orden av drama,
till orden av trans.
För rädslan.
För hatet.
Ja, allt som syns
när jag ser mig i spegel.
Ligger räddningen där,
i lådan jag ej kan öppna?
Och vet du vad det hemska är?
Att jag på riktigt gråter
tårar av rädsla
att förlora mig
till fetmans grepp
åter igen.
Vill inte…
Får inte…