I ett eko av spegeln
med mannen jag ville bli
ler jag aldrig mer till orden av mina svar –
för kroppen vill fly
men kommer aldrig ifrån sig själv.
Och jag undrar
om det är min själ
som hatar den fysiska kroppen.
Jag svävar iväg till minnen
ifrån en tid då jag ej ville dö,
då livet kändes enkelt
och jag var tyngdlös
i tron på ord utan besvär.
Men livet kom i kläm –
och jag föll
till skriket av mitt inre ego.
I spegeln var jag ett monster
som jag ej tålde att se.
Och i skenet ifrån sprickorna av ljuset
var allt jag kunde drömma om
blodet som sakta droppade
ned ifrån kroppens sargade sår.
Jag log.
Jag var redan död
innan livet var slut –
och döden blev
en stilla tillflyktsort.