Jag lämnade mig själv i ett rum jag aldrig stängde,
där jag för evigt haft mitt inre monster
fastkedjat i guld,
och lekt med honom
som om livet var en existentiell mening
man bara kastade omkull.
Men i rummets blodiga väggar,
som för mig var naturligt,
bodde även en liten grabb
som alltid satt ensam i sitt hörn och grät –
ty hans tårar tycktes aldrig ta slut.
Men jag gav honom aldrig någon uppmärksamhet.
Han var så liten, så sorgsen.
Men monstret var mer jag,
mer lockande,
mer brutalt vackert
på ett oförklarligt sätt.
Livet mellan fyra väggar,
ett rum jag stängde och trodde jag glömt.
Men det fanns där alltid
i skuggorna av mitt inre,
dit jag sällan behövde gå.
Men nu när hjärtat krossades
och mitt liv raserades
blev rummet återigen min tillflyktsväg.
Och monstret,
med sina kedjor av guld,
lät jag denna gången slita mig itu.
I stundens hetta
satte jag honom fri
och lät kaoset skena.
Men pojken satt fortfarande där i hörnet och grät.
Men jag gav honom fortfarande aldrig uppmärksamhet.
Jag försvann in i mörkret
med mitt inre kaos.