det började med att jag hatade
den jag föddes till
jag visste från tidiga dagar
att mörkret var en del av mig
som jag tror att det är
en del av så många i samhället
men ingen vågar erkänna
hur hatet
raseriet
mörkret inom dom
existerar
allt blir till en fasad
som du manipulerar dig till att tro på
och innan döden hägrar
kommer dödsångesten
du inser
att du levt ett liv
som inte var ditt
men det är för sent att vända på allt
och kvar står du med frågan:
vad ska jag göra?
supa bort allt
leta kickar av adrenalin
gråta tills tårarna
ej längre existerar
ja
vilken bra fråga
men livet tär på en
och vi ser inte längre
än näsan räcker
och skulle vi våga se oss i spegeln
för en sekund av stillhet
skulle vi förmodligen räds
den människa
den gestalt
som tillbaka blickar
ty vi vet inte vem vi är
vi lever i en fasad
en lögn av verkligheten
och av den lögnen
manipuleras vi
till att fastna i systemet
men vi rättfärdigar det
som normalt
men vad är normalt
när vi föddes för att överleva
och när överlevnad ej längre var ett måste
kom tankarna
ångesten
depressionen
av för mycket valmöjligheter
och i den kristall av mörker vi föddes
skall ljuset kanske en dag skina
men sanningen är kall
och livet är en svärta
en tår i havet
och i ärlighetens namn…
ingen bryr sig