om jag kunde bli räddad
av allas värmande ord
vore jag en fisk i havet
men jag väljer att simma
emot strömmen
för inga av deras ord
biter in under skinnet
för när beroenden blir till problem
och problemen blir till en damm
spelar det ingen roll
hur många jag trollbinder
när ingen kan rädda mig
för jag är en fasad
som brister
och ingen tycks se
för jag ger dom inte rätten
att beundra
och i det trasiga
dör jag ensam
sakta,
men plågande
och mina beundrare beskådar
när jag går under
men allt dom ser
är en spegel
av människan jag borde varit
den som höll alltihop
den som var stark
utan krav
men ack vad fel
vad jag vill skrika
i avgrunden
till sången
av demonerna
som nafsar
på mitt inre modem