hon ser sig själv i spegeln
men ser någon hon inte känner igen
en kvinna som tappat åren
likt löven som fallit från trädet
hon beskådar sina bröst
som hänger likt två bollar
och suckar
en suck
som tyvärr ej kan vrida tiden tillbaka
en suck
som egentligen saknar betydelse
men hon känner det
hur livet börjar rinna mot sitt slut
hennes blå ögon
kisar efter tecken på lycka
men hon vet
att lycka är en illusion
och verkligheten en lögn
livet gav henne aldrig lycka
det gav henne bara evig smärta
en smärta hon bar
i varje litet andetag
och hennes inre klocka tickade
men något i henne
hade stannat
en suck till
en suck av evighetens inre monolog
hon visste
att hennes tid var över
hon kunde se det
som en tatuering i sin panna
hennes högra hand knöt sig
hård som en sten
och i ett svep
i ett ögonblick av sanningen
slog hon sig själv i huvudet
för att bedöva de inre rösterna
men inget tycktes fungera
allt hon gjorde
var att skapa mer fysisk smärta
hon skrek
hon grät
hon ville få ett slut
på sitt inre lidande
handen fortsatte slå
slag efter slag
huvudet började bulta
men det slutade inte
inget slutade
brösten fladdrade vid varje rörelse
hon äcklades
krasch
utan att ens reflektera
krossade hon spegeln
med sin näve
och i skärvorna framför sig
speglades ett monster
inför hennes tårade ögon
hon klarade det inte
hon…
hon tog en av skärvorna
vars vassa kanter
skar djupt
in i fingrarnas mjuka kött
värmen rann
utmed armen
handen krampade
runt skärvans sylvassa kanter
en sista suck
en suck som blev till en rysning
i hennes inre
suck