Jag hann aldrig höra ditt hjärtslag
i det fria.
Men jag hann leva
hela mitt liv
vid din sida
i mina drömmar,
i mina tankar.
I mitt inre stod du
vid min dödsbädd.
Och nu står jag här
och begrundar pölen av blod
från det som skulle vara
min framtid.
Och nu —
ett hav.
Orden finns inte.
Dom existerar inte.
Smärtan…
Jag river ut mina ögon
för tårar av syra.
Av hat.
Mot världens grymhet.
Du var bara ett barn.
Inte ens det.
Men ändå…
Jag såg hur ditt hjärta slog
inom magens varma trygghet.
Hur ett liv snart
skulle födas
och frodas.
Jag såg bilderna på väggen hemma.
Hur du växte.
Hur det skulle vara vi.
Vi emot världen.
Trodde jag.
Men sanningen?
I en pöl av blod
slocknade ditt liv
för evigt.
Och i samma stund
dog en större del inom mig
än jag egentligen vågar erkänna.
Tystnaden —
när jag håller din mammas hand,
när jag ser hennes tårar,
hör hennes skrik,
men ändå
tystnaden
som håller luften
i stramande svaj.
Till livet
som aldrig fick beskåda
världens raritet —
Jag fäller en tår.
Nu måste ni gå.