Genom ditt fönster
såg jag hur du alltid log.
Hur du alltid skrattade
åt hans skämt.
Hur din hand
alltid vidrörde ditt hår
så majestätiskt —
men osynligt.
Men jag såg.
Jag såg allt.
Men existerade inte
mer än tomma ord
i din mobil.
När monstret inom honom vaknade,
när du grät
och saknade svar —
jag minns hur mobilen
alltid blinkade till.
Du sökte efter min trygghet.
Var jag bara det?
En trygg punkt
i ditt nakna, patetiska liv?
Du står där
och ler.
Jag ser er.
Jag beskådar er.
Vad ser du hos honom?
Du vet ju
att han är ett monster…
Men ändå —
det händer.
Återigen,
när monstret inom honom vaknar
belyser du min mobil.
Men trots alla mina ord,
trots alla mina försök —
är allt som bortblåst
dagen därpå.
Men i mitt inre
har jag fallit
för kvinnan där i köket.
Hon som står och skrattar
åt dina tråkiga skämt.
Som att du vore en riktigt karl?
Som att du vore bättre än mig?
Ser hon inte
vilken mes,
vilken patetisk människa
du är
bakom fasaden?
Men.
Plötsligt.
Här i min ensamhet
utanför ditt fönster —
belyser du
min mobil.
Jag stelnar.
Du skrattar fortfarande
åt hans skämt.
Du smeker fortfarande
ditt vackra hår.
Men i en blixt
av en sekund
skrev du ett enkelt:
”Hej, vad gör du?”
till mig.
Tomma ord
viskar bakom mig.
Tomma ord.
Och jag
drunknade
i tystnaden.