Jag njöt
när jag hade makten
i mina fingrar.
När livet jag styrde
var ett liv under mina vingar.
Och faktum är:
i det kalla,
i det mörka,
i det vackra —
så log jag.
Jag log
till makten
att återkalla
de grekiska gudarna.
För Hades
var alltid den vackraste.
Härskaren över det döda,
det outtalade,
det mäktiga.
Och i famnen
av hans skugga
njöt jag av det vackra
i det onda.
I det jag speglade,
desillusionerade
till det goda.
För livet
var en lek
om man planerade det.
Tog kontrollen.
Strukturerade
varje litet andetag
in i minsta detalj.
Och med ett leende
på mina läppar
njöt jag av att hålla
ditt hjärta
i min hand.
Känna dess pulserande slag.
Och veta
att jag kunde krossa dig
med minsta tryck.
Det vackra
behöver inte alltid
vara bokstavligt.
Det kan vara metaforer
i det abstrakta.
Poetiska inslag
i kontrast
till tomma ords svärta
i havet
av oändlighet.
Och för varje ord jag skrev,
för varje slag
ditt hjärta slog —
njöt jag
av det destruktivt vackra
i min nakna omgivning.