En tid i tidens begynnelse
av mitt destruktiva, ensamma,
blygsamt kaotiska liv,
i mina forna glansdagar
av det som skulle bli
min poetiska framtid,
stalkade jag mina utvalda byten
i nattens fängelse
belyst av stjärnorna,
så som människan alltid gjort
i urminnes tider,
livet var enkelt,
fridfullt,
mystiskt
men nattens friska luft
fyllde alltid lungorna
av en iver.
Vissa kvällar,
vissa nätter,
allt kunde vara lugnt.
Men ibland,
skedde det mirakulösa
obestridda,
fruktansvärda
men ack i sin enkelhet poetiska.
När bytet blev slaktat,
när min skugga
var blott en skugga
i mörkrets hörn,
där du vandrade cykelvägen fram
under skenet ifrån stjärnornas
nakna glans.
Att i stunder av fridfullhet,
när ångan ifrån din andedräkt
var allt som fyllde miljön av liv,
kom det en gestalt
smygandes bakom dig
i all sin prakt.
Till musiken i mitt tysta inre,
till rodnaden på min arm,
blev livet till en film,
till en film jag trodde
inte var sann.
I min enkelhet,
i min tystnad.
Såg jag hur gestalten
höjde sin hand emot din hjässa,
hur filmen skulle nå sitt klimax,
hur ditt liv skulle hamna på fall.
Och där,
i min ensamhet,
i min kalla men vackra famn,
låg möjligheten
att välja en väg,
en väg om liv
eller människans fall.
Det var av ren nyfikenhet,
av ett inre kall,
som jag stod där
och begrundade ditt fall,
hur smällen emot ditt huvud
fick kroppen att dala.
Hur gestalten hävde sig över dig,
hur den saken trängde in i dig
och besudlade det heligaste,
hur ditt liv aldrig mer
skulle existera
i samtid med mitt,
för i en pöl av blod,
flåsande flämtande och kall,
vit ånga
ifrån gestaltens varma kropp.
Slutade livet att existera,
likt en tidsparadox,
och jag valde att inte förhindra,
och i stunden av ondska
stod jag och begrundade
livets brutala sanning.
Att vi alla är byten
i nattens mörka, kalla,
destruktiva miljö.